Historia

Historik
Marken på Långsjöhöjden köptes och byggdes 1966 av byggnadsfirma C A Lilliesköld från privata markägare. Området var till dess inte planlagt. Här fanns då en del sommarstugor och skog.
Byggmästaren begärde att en detaljplan skulle tas fram, vilket var en förutsättning för att byggnation överhuvudtaget kunde företas. 
En detaljplan (dåvarande stadsplan) upprättades av Stadsbyggnadskontoret. Detaljplanen reglerar var, hur och i vilken omfattning man får bebygga ett område (planläggning av området, tomtindelningar samt gatu- och installationsdragningar) samt de juridiska förhållandena för den gemensamma tomten (lagar och avtal mot tex Stockholm vatten och elverket.)

För att höja exploateringen på området, dvs bygga fler hus och få mer grönområden, beslutades att vissa fastigheter lades på gemensam tomt utan kommunal gata vilken bl a gynnade alla köpare genom en lägre totalbyggnadskostnad för hela området.
En förutsättning för att detta skulle fungera var att det bildades två gemensamma tomter för parker och parkering, kv Kvartetten nr 26 kv Sextetten nr 73. Det betyder att alla fastigheterna kring Sextetten nr 73 fick ett servitut över den gemensamma tomten samt en gemensam anslutning till el, vatten och avlopp.

Förutsättningarna för att bebygga området måste regleras juridiskt och man beslutade att det skulle bildas en gemensam förening som skulle äga, driva och förvalta de gemensamma tomterna.

Långsjöhöjdens villaförening bildades 1967 och köpte formellt tomterna av byggmästaren för en symbolisk summa.

Husen
Husen ritades av Gösta Nordin Arkitektkontor genom Gösta Nordin och Hans Alfont Ark SAR och byggdes av byggmästare C A Lilliesköld. De modernistiska husen var på sin tid ansedda som de dyraste och attraktivaste kedjehusen i Stockholm.

Varje fastighet äger och ansvarar för 1/63 av de två tomterna och man är därför vid köp av fastighet tvingad genom föreskrifter i stadsplanen att ansluta sig till villaföreningen. Senare kom en ny lag (samfällighetslägen). Föreningen beslöt av olika anledningar att inte göra om föreningsformen.

Med den nybyggaranda som då rådde fanns ingen oro att medlemmar skulle hamna i tvist med varandra pga av oklara förhållanden. Snöröjningen kring Sextetten sköttes i samband med övrig gata och man stack till chauffören en slant som tack. De många småbarnen i området gjorde att lekparkerna och allmänningarna prioriterades. Här har funnits idéer om bandyrink, tennisplan och pool som turligt nog inte realiserats då föreningen varken hade försäkringar eller bygglov för detta! Med tiden har husen bytt ägare inte bara en utan kanske flera gånger och informationen har fallit bort till nya ägare om det obligatoriska medlemskapet och vad det innebär att bo på Långsjöhöjden.
Man har efter hand installerat ett kabel TV nät som man gemensam bekostat, detta knyter samman alla fastigheter. 

Då dåvarande Gatukontorets underentreprenörer upphandlades på årsbasis av kommunen ökade snöröjnings- och sandningskostnaderna för Sextettens gatstump markant. Tidigare hade föreningen även en ”service” till medlemmarna att vid varje städdag upplåta 2 stora containrar som även de kostade avsevärda summor efter privatiseringen. Detta belastade medlemmarna och man beslutade att avskaffa denna ”service”
Dock har föreningen, genom sina medlemmar, inte möjlighet att sköta snöröjning internt, vilket har utretts.

En medlem, som bott i ett liknande område, ifrågasatte föreningens juridiska status om det skulle ske en incident som kunde bli kostsam för samtliga medlemmar. För att undanröja alla tvister, bibehålla samma starka sammanhållning och gemenskap i vår förening som tidigare beslutades att en, av årsmötet utsedd, grupp skulle utreda och ge förslag till en samfällighetslösning som skulle passa alla.
Efter två års utredningar genomfördes en Lantmäteriförrättning och hösten 2003 bildades
Långsjöhöjdens samfällighetsförening.

STOCKHOLM UTANFÖR TULLARNA
Långsjö präglas i huvudsak av villabebyggelse, uppförd alltifrån åren kring förra sekelskiftet fram till våra dagar. Här finns också småstugor från 1940-talet och 1950-talet och på den sk Långsjöhöjden ligger ett kedjehusområde från 1960-talet. Terrängen är bitvis mycket kuperad och stadsplanen har ett slingrande gatunät med oregelbundet formade kvarter vilket skapar en omväxlande gatubild. I söder gränsar villaområdet till Långsjön med Huddinge på andra sidan.

Exteriör Långsjöhöjdshus

Småstugor och kedjehus
En hel del kvarter i stadsdelens västra delar förblev obebyggda intill 1940- och 1950-talet då omkring 150 småstugor uppfördes här i småstugebyråns regi. I kvarteren Knoten, Löjan, Karpen och Ackordet byggdes på 1940- talet närmare femtio småstugor, flertalet i en våning och klädda med träpanel. På 1950-talet växte ett drygt hundratal småstugor upp i stadsdelens nordvästligaste hörn, merparten av dem putsade.

Under senare hälften av 1960-talet tillkom Långsjöhöjden, ett område med drygt sextio kedjehus. Som genom sitt läge högt uppe på en höjd är helt avskilt från stadsdelen i övrigt. Det röda fasadteglet med inslag av svartmålad träpanel kring fönsterpartierna och de mycket branta pulpettaken ger husen ett speciellt uttryck som tillsammans med den samordnade markplaneringen gör det lilla området till en god representant för tidens gruppbebyggelse i mindre skala. Arkitekt var Gösta Nordin.”

Utdrag ur Stadsmuseums bok ”Stockholm utanför tullarna” utgiven av Stockholmia Förlag
(med tillåtelse från förlaget)


Valda kåseridelar ur boken: 

på väg mot Livets efterrätt i Världens Mitt Älvsjö
med tillåtelse av Ingvar Thorén© exklusivt för Långsjöhöjdens Villaförening. 

Thorenss bilder
Långsjöhöjden

Värst var nog bergsprängarna. Stenarna haglade nedför sluttningarna. En villaägare fick sten in i vardagsrummet. Att ha sin bil parkerad på tomten var inte att rekommendera. Vi stod och väntade på stora smällen på andra sidan Myrvägen, när Sjöbloms stora berglimpa skulle bort. Vi vågade inte vara inne då varningssignalen hade gått. Vi borde haft hjälm, för stenarna haglade kring oss. Ansvarslösa var också de som skötte riseldarna. Man satte fyr med hjälp av tidningspapper som man rullade in i gamla bildäck, vilka gav stark hetta. Men också en hemsk odör och tjock rök. Det var aldrig fråga om att ta hänsyn till grannarna. Eldvaktandet lördag och söndag var det inte så mycket bevänt med. Den sommaren fick brandkåren öva utryckningar oftare än vanligt. Våra äppelträd var stendammsgrå. Det var sommaren man minns. Det var mycket man inte hade tid med när man byggde Långsjöhöjden. Man hade inte tid att rensa ur den djupa bergsskrevan som fanns under grannens garage. Dit slängde man istället en massa skålvirkesbitar i en vattensamlingen. Efter en tid ruttnade virket och stanken spred sig. Byggaren blev tvingad att ta upp ett hål i garagegolvet och forsla bort skålvirket, samt fylla ut hela djupa skrevan med sand. Går det så går det. Här klagade köparen i tid. Fuskandet var legio bland byggherrarna denna period. Det gick att sälja allt till höga räntor som helst. Med motiveringen att råntorna var avdragsgilla.

Thorens bilder

Man sparade inte in på något. Jag passerade en som höll på att värma mastic till isolering. Veden till brasan låg en liten bit bort. Men en trave ektrösklar låg inom räckhåll för eldaren. Det gav suverän värme tyckte han och slängde dem på elden. Det gjorde inget. Det var ju avdragsgillt. Slöseriet var enormt. Inte heller hade man någon vakt om nätterna. Den bom som fanns var sällan låst. ”Hämtningstrafiken” om nättrena var betydande. Vitvaror i massor försvann. Det gjorde visst ingenting. Det var ju avdragsgillt. Köparna fick betala och staten betalade räntorna. Men festen skulle ta slut en mulen dag. Helt plötsligt var marknaden mättad. Husen gick inte att sälja. Byggaren gick i kånkan.

 

Valfläsket

Expressens tecknare anlitades att göra en vacker teckning över hela höjden. Det halp föga. I radions valintervju 1968 med statsminister Tage Erlander av de tre O:na, skjutstjärnsjournalisterna Orup, Ortmark och Olivercrona. Man frågade Tage varför det var så dåliga tider att inte ens Långsjöhöjden gick att sälja, trots att det var brist på bostäder. Precis som om han varit inblandad i byggmästarnas dåliga affärer! Ibland undrar man hur dumma utbildade murvlar får vara? Vems ärende gick intervjuarna? Tage blev svarslös. Han hade kanske inte förr fått en så dum fråga. Mediaföraktet blev inte mindre efter den intervjun. Inte ens en av landets främste mäklare Urban Lindhe lyckades saluföra höjden hus. Tror att även den firman gjorde konkurs?

Hundarna bland höjdarprofilerna

Så blev då hela höjden till sist ”personifierad”. Eftersom de flesta åkte till och från med bil, var det svårt känna igen de nya grannarna. Utom de som blivit med hund. En av de första mattarna jag lade märke till var fru Flinck i 89:an. Hon hade en stor hund som hon talade tydligt med. Då kom hon dagligen. Hundägare blir lätt bekanta. Vi hade ju bara en katt men det gick bra ändå. Sedan var det Monica Lindén med sin lilla bruna runda. Ofta tillsammans med Molanders. Samt schnauzermatten med sina grå två , eller tre. Joggardamerna gav livet ytterligare en dimension. En vacker flyttade till Holland. Flera andra skönheter har lagt skorna på hyllan. Och kanske hullet? ”Kalix” avvek till Gullspång. Markisflickan med taxen försvann neråt Västervik. Filmfotografen med joggarfrun bor kvar men deras granne har invandrat till Kungsholmen. Belgaren August van Pee med fina utsikten och Citroénen flyttade med sin Maud någonstans. Skrinnare Glas cyklar förbi när han inte går ut med frun. Blomster-Wendt med fru gångar mer än de flesta förbi. Skolfröken med ryggsäcken har gått dagligen till skolan. Nu har hon gått i pension. Tage och Rut Kjelleryd tar det lugnare nu för tiden. Anita och Christer Lemmel har utsikt över våra luftkojetallar liksom Malmgrens och Karlssons m.fl. Kerstin Johanson med sin fil. Dr kör sin Ford. De bor där andmamman lade sina ägg om våren, snett emot Mia med bilnumret. Var och varannan dag tar Stigmartin Westin sin stilla lunk. May och Lars E ”på kanten” bor nu på prästens gärde vid station. Kalle Bern syns tydligt när han kommer, liksom gröna Mersan i första huset till vänster. Major Benskiöld har sålt till en vacker läkarfru med man. Popgruppen The Shanes försvann rätt fort från sin högt belägna inspelningsstudio. Blev tongångarna alltför höga? Många har passerat vår västra hörna. Till utseendet känner jag väl de flesta. Många är nämnda men inga glömda. Det blev i alla fall en trivsam tid i gamla Långsjöskogen, trots att vår trivsamma frid från 20-30-talen är borta.

Thorens bilder

Vi har med tiden vant oss att vara utan den orörda Långsjöhöjdsnaturen. I utbyte har vi fått nya bekanta. Vad vore tillvaron utan alla bekanta? Rätt många nya bekanta fick jag då min vattenledning sprack härom vintern. En kall januaridag hade vi plötsligt fått en swimmingpool på gräsmattan. Vattentrycket i ledningarna hade höjts. Folk som passerade undrade förstås vad som hänt. Ett bra tillfälle att lära känna personer. Visserligen kostade läckan lika mycket som en penninglotteriets högsta vinst på 40-talet. Det var det värt.

Idag när jag sitter i min snart 50-åriga skrivarlya och knappar in de enkla raderna, står flera bilar parkerade utanför mitt fönster. Vintern har varit till och från. Snön har kommit och gått, kommit och gått ett antal gånger. Redan i mitten av januari försvann isen på Långsjön. Detta har vi aldrig varit med om sedan vi ”invandrade” till denna vår plats på jorden 1924. Nu har inre plogtraktorerna hunnit hit ännu, därför kommer fler av ”höjdarna” inte upp för backen. Det finns ingen chans att ta fart, då hamnar man lätt, och dyrt, i Margareta Sjöbloms staketmur. Sånt har hänt. Kanske borde man starta en bärgningsfirma, som hjälper bilägarna upp till sin sköna höjd, som nog arkitektoniskt är en av de vackraste boplatserna i Stockholmstrakten. Så lär det ha varit i tidernas begynnelse då den s.k. Spannarkrogen i sjöns sydöstligaste ände, tillhandahöll extra hästspann för att hjälpa diligenserna att komma upp för den branta korkskruvsbacken. Som då inte var som en korkskruv utan gick rakt upp i ”himlen”. Krogens grundstenar ligger fortfarande kvar på berget alldeles intill gångvägen.

Thorens bilder
Naturligtvis är en del av Långsjöhöjdens barndomscharm borta. Den tid då sophämtning inte existerade och Östberga avfallsstation inte var påtänkt. Folk hade det ganska fattigt. Ändå måste man då och då göra sig av med prylar. Själv gjorda jag fynd i en skräphög en bit från Lingonbackens trappa. Någon hade kastat porslinsfigurer som föreställde yppiga rokokodamer. Jag föll för modet. Att det saknades en arm eller så betydde inte så mycket i mitt åttaåriga estetiska sinne. Jag tog hem de vackra flickorna och placerade dem i lekstugefönstret. Det gick inte att laga. Senare gick jag över till mjuka damer. Damer som kan laga det mest, t.ex. mat.

Då min bror Thorsten och jag var små och nyhetens nybyggarbehag ännu fanns kvar, fick vi ofta besök av släkt och andra ”celebriteter”. Det bästa vi då visste var att leda dem genom terrängen upp till högsta punkten för att njuta av den fantastiska utsikten. Alla var mycket imponerade över att: MAN KUNDE SE ÄNDA TILL STAN!!!



text från www.stockholm.se/alvsjo

Kort historik 
Älvsjötrakten är en gammal kulturbygd. Här finns en av stadens äldsta byggnader, Brännkyrka kyrka från 1100-talet. Fram till 1900-talets början utgjorde området ett typiskt jordbrukslandskap, med stora sätesgårdar som Långbro, Älvsjö och Örby slott, med anor från 1500- och 1600-talen. 
Järnvägen och markägandet har haft stor betydelse för bebyggelsens lokalisering och utbyggnadstakt. De första busslinjerna kom under 1920-talet och drevs till en början i privat regi, men 1931 togs trafiken över av Stockholms Spårvägar.

Älvsjö villastad
Älvsjö villastad började byggas ut 1908 och redan 1915 hade en stor del av tomterna exploaterats. Resterande delar byggdes i princip under 1910- och 20-talen. Området är ett gott exempel på de villastäder som uppstod utmed stambanan i början av seklet. Området är delvis kuperat och har ett slingrande gatunät. Tomterna är förhållandevis stora och kvarteren är oregelbundna till formen. De smala gatorna kantas av mycket grönska och i trädgårdarna finns i allmänhet äldre, stora träd bevarade. Området har ett kulturhistoriskt värde som är av stor vikt att bibehålla.

Älvsjö 
Älvsjö station invigdes år 1879. Trettio år senare, 1909, började Älvsjö villastad byggas ut och på 1920-talet var i stort sett hela området utbyggt. Området är delvis kuperat och har ett slingrande gatunät och förhållandevis stora tomter. Bebyggelsen utgörs huvudsakligen av villor i 1 1Ê2 våning. Under 1920-40-talen byggdes ett antal flerbostadshus kring Älvsjövägen, dit stadsdelens servicefunktioner förlades. Öster om järnvägsstationen ligger Stockholmsmässan, invigd 1971, samt ett arbetsområde söder om Magelungsvägen-Älvsjövägen. Genom stadsdelen går Älvsjövägen som har hög trafikbelastning. 
Området kring Älvsjö har en relativt ung befolkning. Det finns drygt 300 lägenheter, bland vilka storlekarna varierar. En övervägande del av bostäderna ägs av enskilda personer. Vid Stockholmsmässan i Älvsjö ligger ett hotell. Servicenivån i Älvsjö centrum är relativt hög, med post, bank, apotek och livsmedelsbutiker.

Herrängen och Långsjö 
På 1910-talet hade utbyggnaden av villor i stadsdelarna påbörjats. Småstugorna i Herrängen byggdes huvudsakligen i slutet av 1940- och i början av 1950-talet. Stugorna uppfördes genom självbyggeri i stadens regi. Området är kuperat och såväl hus som gator anpassar sig fint till terrängen. 
Områdena har relativt ung befolkning med en stor andel barn. Antalet bostäder är i Herrängen drygt 1 100 och i Långsjö knappt 900. Lägenheterna är stora och finns nästan uteslutande i villor och småhus ägda av enskilda personer. I Långsjö finns en dagligvarubutik, Herrängen saknar serviceutbud.

Lerkrogen 
Redan i slutet av 1600-talet fanns en liten krogbyggnad intill Allmänna Landsvägen som ledde söderut från staden. Krogen kallades Lerkrogen och låg 400 m väster om Brännkyrka kyrka. Socknens fattigstuga låg på motsatta sidan av vägen. Vägen har också kalalts Kungsvägen, Kyrkvägen eller Göta Landsvägen. 
Under 1700-talet bedrevs krogrörelse i omgångar på arrende och däremellan var Lerkrogen enbart bostadshus.
I början på 1800-talet till- och påbyggdes det gamla huset, troligen för att kunna ta emot övernattningsgäster och fick då sitt nuvarande utseende. När järnvägs- och vägutbyggnaderna i Älvsjö skedde i slutet av 1960-talet nedmonterades och uppmärktes Lerkrogen. Efter ett långdraget utredande bestämdes slutligen att Lerkrogen skulle återuppföras 1986 på samma tomt som ”Doktorsvillan” alldeles intill Älvsjö station.

Älvkvarnstenen 
Skålgropstenen eller Älvkvarnstenen flyttades till Lerkrogen i oktober 1994. Den låg ursprungligen i Hästhagen väster om Älvsjö Gård (ca 100 m i nuvarande Konsumentvägens förlängning i Älvsjö industriområde). När SJ byggde vagnhallarna i Älvsjö skuffades den undan till en skogsbacke intill korsningen av Rågsvedsvägen och Huddingevägen. Där låg den sedan undanskymd och bortglömd i många år. 
Älvkvarnstenen har utmejslade skålgropar som anses ha samband med offerriter. I folktron föreställde man sig älvorna mala säd i groparna. I Stockholmstraktens natur- och kulturminnen (Sthlm 1935) har den nr 331 i fornminnesregistret: ”Älvkvarnstenen, troligen från yngre järnåldern (400-1050 e Kr), intill 1,60 m lång och 1 m största bredd med ett 90-tal älvkvarnar…."



Comments